| |
SOM FUNNES DET I STORMEN FRID
collage av texter av Anton Tjechov 2004
"Det här är inget annat än en succé. Peter Bark har, likt Birgitta Egerbladh på Stadsteatern i våras, dekonstruerat Tjechov och på så sätt skapat något nytt. På ett sjukt bra sätt. För tillsammans så skapar all denna dramatik en känsla av vemod, glädje, längtan och…Ja vafan, alla känslor som finns. Jag sitter i publiken och antecknar ingenting. Jag bara dras med. Jag sveps in i något så stort och vackert att jag faktiskt glömmer tid och rum en stund. De har skapat magi. Susanna Ringblom och Joa Helgesson i Björnen är på riktigt på riktigt. Det finns inget på låtsas i deras spel. Jag sitter och blir fortfarande helt rörd av deras kamp – mot varandra, mot sig själva och mot allt. Och jag dras in i deras kamp. Jag ömsom skrattar ömsom gråter, men framför allt så lever jag, lever dom. Bosse Widerberg brukade alltid säga ”Det ska vara liv till varje pris”, jag vet inte inte om Bark också har sagt det men det har han hursomhelst tillsammans med ensemblen lyckats skapa. Susan Lekberg, Cathrine Johansson och Lisa Bohman lyckas som de tre syrrorna att få mig att känna precis som jag gör när jag lyssnar på Morrissey. Denna känsla av lycklig olycka om ni förstår vad jag menar. Det är så sorgset, det är så vackert att jag…Eh vafan. Det är grymt! Så , på allvar:
SPRING TILL GLASHUSET OCH TITTA PÅ ETT GLÄDJESPRUDLANDE MELANKOLISKT INFERNO!!
Nils Edwall, Nya scen
-----------------------------------------------------------------
GAMLA TIDER av Harold Pinter 2004
"Pinterpjäs i välvald tonart."
"I regi av Peter Bark har det blivit en föreställning om kontaktlöshet och maktkamp, om ensamhet och diffusa erotiska spänningar. Men också en uppsättning som tar spjärn mot tystnaden och glider mellan tidsplanen."
"Det har blivit en ambitiöst genomförd föreställning med klara förtjänster."
Bo-Ingvar Kollberg, UNT
-----------------------------------------------------------------
"Laddad Pinterpjäs med många lager."
"Iscensättningen är markerat lågmäld, rollerna byter status föreställningen igenom och gläntar på tolkningsmöjligheter. Ensemblen förhåller sig nästan retfullt lugn och återhållen."
Lars Ring, SvD
-----------------------------------------------------------------
"Gamla Tider är en fullkomligt briljant skriven pjäs, som Peter Bark och ensemblen förvaltar på ett proffsigt och genomtänkt sätt. Det är snyggt, välgjort och välspelat från den inledande cigarettglöden i kolmörker till slutscenens emotionella kaos."
Gustav Tegby, Nya scen
-----------------------------------------------------------------
TVÅ UNGHERRAR FRÅN VERONA, NEW JERSEY
av William Shakespeare 2003
Både teatern och publiken behöver passion och överlevnadsvilja
och på gräsplanen utanför Steninge slott får
vi del av det.
Supernostalgiskt, roligt och förbluffande musikantiskt är
det också att få del av den långa rad 50- och
60-talshits som Peter Bark flätar in i spelet och dialogen.
Det märkliga är att texterna fungerar riktigt bra i sammanhanget.
I uppsättningen finns ändå ett liv och en lust som
definitivt emanerar från Shakespeare.
...och det går faktiskt utmärkt att vara verkstrogen
men ändå bjuda en final med feministiska förtecken.
Pia Huss, DN
-----------------------------------------------------------------
Det kan vara riktigt skönt och uppfriskande med kollisioner
ibland. Ni vet, en sådan där riktig krock som egentligen
inte borde fungera men på något magiskt vis ändå
lyckas.
Spegelteaterns regissör Peter Bark har tagit ett helt nytt
grepp om manuset och skapat en fräck hybrid mellan de gamla
versmåtten och musikalen Grease. Han har lyckats förvandla
ett tämligen mansdominerande och ibland rent sexistiskt manus
till en hyllning åt den starka kvinnan.
Man brottas, slåss, älskar, sjunger, roar och oroar.
det är fräscht, roligt, energiskt och en smart tolkning
av ett annars ganska stelbent manus.
Jörgen Bröms, Eskilstunakuriren
-----------------------------------------------------------------
Det finns en frisk respektlöshet och experimentlusta som förtjänar
beröm. Speciellt i partier där låttexter först
vävs in i dialogen, för att sedan övergå i
sång.
På premiären deltog Kim Martín, landslagsmålvakt
i ishockey och OS-bronsmedaljör. Ett bra exempel på "de
tjejer som ej liknar barbiedockor", som repliken föll
när hon klev av scenen.
I andra akten händer det saker och de två ungherrarna
får erfara att det inte går att bära sig åt
hur som helst mot kvinnor. Misslyckade mansgrisar är alltid
kul att se.
Magnus Fränberg, SbMt
-----------------------------------------------------------------
Berättelsen om de två ungtupparna som krossar flickhjärtan
passar faktiskt väldigt bra applicerad på amerikansk
ungdomskultur från femtiotalet. I bearbetningen har också
tillfogats lite modern feminism för att alla ska känna
sig nöjda med slutet - utom möjligen pjäsens machomän.
Gamla rockörhängen vävs in och framförs med
både bravur, sväng och spelglädje av ensemblen i
Steninge slottspark.
Två ungherrar från Verona, New Jersey är med andra
ord riktigt lyckad sommarteater, fjärilslätt och svängigt
underhållande.
Susanne Sigroth-Lambe, Uppsala Nya Tidning
-----------------------------------------------------------------
KÖPMANNEN av William Shakespeare 2001
Köpmannen håller rakt igenom hög kvalitet.
Kvinnor som försummas i en värld av manligt kompanjonskap
är ett ledmotiv i uppsättningen.
Peter Bark regisserar sin första sommar-Shakespeare och fortsätter
traditionen med mycket aktiva smårollsinnehavare. Tillsammans
utgör de patrasket, som skapar miljö i ett New York av
vinnare och förlorare, där Financial Times fingranskas
eller används som täcke.
SARA GRANATH, Svenska Dagbladet
-----------------------------------------------------------------
En jämn ensemble med smittande lekfull spelglädje.
Peter Bark försöker balansera konflikten genom att fokusera
på pengar och vänskapsband snarare än antisemitism.
Tiden rinner iväg när dramat silas igenom musikalen ”Cabaret”
och handlingen förflyttas till 20-30-tal. Den antinazistiska
musikalen agerar motvikt till detta judefientliga stycke.
DANJEL ANDERSSON, DN
-----------------------------------------------------------------
Den gränsöverskridande klezmermusiken vävs in mycket
fiffigt i föreställningen och skapar en vildsint, lika
uppsluppen som sorgesam bakgrund till händelserna på
det gräsgröna scengolvet.
En av de roligaste höjdpunkterna är när Cora Watson
Englaliv parodierar Rudolph Valentino som filmshejk, när hon
gör en av Portias friare.
SUSANNE SIGROTH-LAMBER, Uppsala Nya Tidning
-----------------------------------------------------------------
Sommarens Shakespeare hör till de bättre årgångarna
och är klart sevärd.
I en nutid präglad av ekonomi, börser och räntor
är Köpmannen en god placering.
Här finns en alldeles underbar scen där Shylocks dotter
Jessika dansar med sin fästman, vaggade av musiken och de omgivande
lövträdens sus. Två tärnor flög över
dem dessutom...
Money makes the world go around sjunger tjejerna och visar att här
finns kapacitet.
Regissören Peter Bark kan känna sig nöjd med sin
första Shakespeare-uppsättning utomhus.
TINA NORDLUND-HESSLER, Eskilstunakuriren
-----------------------------------------------------------------
En rolig och lustfylld utomhusföreställning.
JACOB SWEDBERG, Metro
-----------------------------------------------------------------
FRANKIE av Peter Bark 1997
...en pjäs om ungkarlen Frank Bodeen. Han älskar brudar
och Frank Sinatra och sjunger Sinatras låtar. Hela kvällen.
Stockholm är fenomenalt.
...bäst är pianisten Mats Karlsson. Brudarna är sju
och snälla och goa.
Frank sjunger: Let me try again – låt mig försöka
igen. Som vanligt sjunger han bara för mig – och dig.
ANNETTE KULLENBERG, Aftonbladet
-----------------------------------------------------------------
GUD av Woody Allen 1997
Allt är metafysiskt och påhittat. Till och med regissören
Peter Bark är påhittad. Det erkände han för
mig på plats. Men detta påhitt spelades med stor vigör
av en helt rubbad ensemble på ett mycket trovärdigt sätt.
ARNE JANSSON, Pyramus
-----------------------------------------------------------------
PANDEMONIUM I PROSTÖKNA av Peter Bark
(ej regi) 1996
...ett fruktbart möte mellan buskis och avantgarde. Publiken
på friluftsteatern får anledning att skratta på
bekostnad av båda genrarna. Finkultur såväl som
bondkomik får sig en släng av sleven.
Eva Axelsson, Eskilstunakuriren
-----------------------------------------------------------------
AUTUMN LEAVES av Peter Bark 1995
Autumn Leaves med manus och regi av Peter Bark var festivalens
starkaste och mest gripande föreställning. I en sparsmakad
scenografi vibrerade rummet av sorg. Pjäsen handlar om död
och saknad... Det var så privat och nära att det blev
allmängiltigt.
X, Pyramus
-----------------------------------------------------------------
FRAMTIDEN LIGGER I ÄGG
av Eugene Ionesco 1995
...den sällan spelade Jacques II, där regissören
Peter Bark gett fasta ramar, en klar idé och en härlig
rytm åt aktörernas spel.
Det finns också en romantisk ådra i allt det absurda
som En teater tagit väl tillvara på.
...min tro på en ny, kommande viljestark teatergeneration
har styrkts.
HENRIC TISELIUS, Södermalmstidningen
-----------------------------------------------------------------
MÅSEN av Anton Tjechov 1993
Teater Periskop har öppnat sig för ledan och därmed
för Tjechov.
...man blir alltmer förälskad i de vilsna karaktärerna.
I synnerhet Jonas Karlssons stolta och ömkliga Konstantin,
morbror Sorin i Ulf Landergrens gestalt och Hanna Holmquists ovanligt
rättframma Nina. Peter Bark har valt skådespelare med
vackra röster.
En komplett värld med den sträva och söta smaken
av ryskt te; lätt som en framglidande mås och sorgesam
som döden.
KERSTIN GEZELIUS, Aftonbladet
-----------------------------------------------------------------
Z av Peter Bark 1992
Kulturens ute & inne lista. Vår snabbguide visar vad som
är rätt och fel i kultursvängen.
Inne
Musik: Just D
Teater: Z
Mode: Benetton
DENNIS DAHLQVIST, Vecko-Revyn
-----------------------------------------------------------------
TVÅ GENTLEMÄN FRÅN VERONA
av William Shakespeare 1991
...vi bjöds på en fantastiskt fin och levande föreställning
med duktiga skådespelare. Blankversen klingade rent och klart...
MARIE HELDÉN, Teaterforum
-----------------------------------------------------------------
EN MIDSOMMARNATTSDRÖM
av William Shakespeare 1990
Det är en utmärkt föreställning med många
intressanta idéer.
Denna midsommarnattsdröm slutade inte alls så harmoniskt.
I en dans där hela den stora ensemblen deltog hamnade rollfigurerna
gång på gång med ”fel” partner. Lysander
stod där plötsligt och log kärleksfullt mot Helena
i stället för mot Hermia. Och Titania hamnade inte med
Oberon utan med Botten.
KENT HÄGGLUND, Enté
-----------------------------------------------------------------
DÖDEN av Woody Allen 1989
Särskilt intressant är att pjäsen har en kontrastverkan
mellan dialog och innehåll, mellan repliker som är typiska
för Allen (”Jag har hört att det ska finnas liv
på Mars, men killen som sa det var i trikåvarubranschen...”),
och ett absurdistiskt, närmast kafkaistiskt stråkdrag.
Det senare har regissören Peter Bark och ensemblen med framgång
tagit fasta på i sin uppsättning.
Uppsättningen i Peter Barks regi fungerar i vissa stunder närmast
som ett slags rit, med de effektfulla kollektiva pantomimerna, den
spänstiga koreografin och det vitala ensemblespelet.
Det är rentav så att denna form understryker pjäsens
djup.
ULF GUSTAVSSON, Uppsala Nya Tidning
-----------------------------------------------------------------
Woody Allens komedi är en version av den medeltida moraliteten
Spelet om Envar. Regissören Peter Bark har iscensatt stycket
som en amerikansk teatergrupp skulle ha gjort det i slutet av 60-
eller början av 70-talet. Föreställningen inleds
med att en begravningsprocession tränger sig fram genom publiken,
det som vidtar är teater som rit. De unga skådespelarna
utgör ett kollektiv som både spelar möbler, onda
andar och scenografi.
Döden är en anspråkslös men uppfriskande bekantskap.
Till slut står Towe Lindblom på scenen och håller
ett ljus i handen medan någon sjunger Didos klagan: When I
am gone, remember me. Ett leende och allt blir svart.
LARS RING, Svenska Dagbladet
|
|
