| |
Ringlek 2000 är en roman om en teatergrupp som ska sätta
upp pjäsen Ringlek, skriven år 1900 av Arthur Schnitzler.
Den utspelar sig under de två månaderna före millennieskiftet.
Ringlek 2000 är en fristående fortsättning på
romanen "Snittar och slattar".
|
|
UTDRAG UR ROMANEN RINGLEK 2000:
Anna Bauer sitter i soffan hemma i lägenheten på Dalagatan.
Hon har satt på en CD med Schönbergs Verklärte nacht
och bläddrar i en konstbok om Gustav Klimt. Även om Anna
äntligen tagit steget att pröva skådespeleri som
vuxen, så kan hon inte släppa känslan av ansvar
för andra delar av produktionen. Hon hjälper Sandra med
kostym och Åsa med scenografi och har svårt att inte
försöka hjälpa Jan med regin. Kanske är det
regi hon egentligen vill ägna sig åt. Anna har alltid
haft många bollar i luften.
När hon började i skolan började hon samtidigt
spela blockflöjt på kommunala musikskolan och teater
på Vår Teater. Blockflöjten byttes mot tvärflöjt,
som hon fortfarande spelar och teater byttes mot dans. Parallellt
med det prövade Anna gymnastik, aikido, friidrott och schack.
Hon var duktig på alla områden, kallades för lovande
och utsattes för press att specialisera sig och satsa för
fullt på en enda aktivitet. De vuxna talade för döva
öron och Anna fortsatte jonglera med flera bollar, obekymrad
om omgivningens krav och befriad från prestationsångest.
Att hon var så bra på allt hon företog sig berodde
ju bara på att allt var så roligt att det var värt
att göra bra.
Ju äldre hon blev desto svårare var det dock att hitta
sammanhang där man fick vara i fred med sin glädje och
kärlek till det man utövade. Anna var för bra för
att inte försöka övertalas att prioritera det ena
eller andra. När hon såg sina kollegor inom dansen och
idrotten drabbas av prestationshetsen och bli offer för depressioner
och ätstörningar var det svårt att bevara glädjen.
Duktighetshysterin är en samtidens sjukdom som tycks smitta
allt längre ner i åldrarna hela tiden. Anna slutade dansa
och idrotta och musicera på högsta nivå. Numera
söker hon sammanhang där lusten och nyfikenheten får
fritt spelrum, där processen är viktigare än resultatet.
En annan avigsida av duktighetssamhället är att även
tiden då man inte är aktiv spolieras. Hur upptagen Anna
än är av sina aktiviteter, så har hon alltid lyckats
bibehålla balansen och ha tid för vila, tid för
sitt sociala liv. Alla undrar hur Anna kan vara så lugn samtidigt
som hon hinner med så mycket. Själva stressar de omkring
i ständig oro för att hinna med och räcka till. De
är alltid om sig och kring sig, men sällan i sig.
Anna är frustrerad över hur lite hon hör av sina
vänner nuförtiden. Själv försöker hon alltid
hålla kontakten, men blir besviken när tvåvägskommunikationen
förbyts till envägskommunikation. Det behövs ju så
lite. Ett litet livstecken då och då räcker långt.
Hur lång tid tar det att lyfta på en telefonlur och
säga ett par snälla ord? Vad är det för mening
med att leva om vi inte ens har tid med det? Vi människor är
satta på jorden för att glädja och trösta varandra.
Att verkligen möta en annan människa ger livet mening.
Och livet är kort.
Nästan varje kväll lämnar Anna ett meddelande på
någons telefonsvarare eller skickar ett mejl eller sms - sällan
får hon svar. I en tid som har uppfunnit fler sätt att
kommunicera på än någonsin är kommunikationen
sämre än någonsin.
De vänner Anna har mest regelbunden kontakt med på fritiden
är de som hon träffar regelbundet ändå. Just
nu är det kurskamraterna på teatervetenskapen och ensemblemedlemmarna
i Ringlek. Men hur många av dem kommer hon att fortsätta
betrakta som sina vänner när det är slut på
kursen och uppsättningen? Out of sight - out of mind, verkar
många tänka nuförtiden. Anna har alltid sina vänner
In mind.
Judith var till exempel en av hennes bästa vänner då
de båda gick på Balettakademien för fyra år
sedan. Därefter tappade de kontakten trots Annas försök
att upprätthålla den. Nu har de återfått
den, men för hur länge? Förmodligen inte så
länge om Judith fortsätter sätta männen i centrum
i sitt liv. Anna måste ändå erkänna att hon
tycks göra det på sina egna villkor. Kanske är hon
lite svartsjuk på Judiths kärleksliv, även om det
inte skulle passa henne. Hon bläddrar vidare i Klint-boken
och där finner hon målningen Judit II från 1909.
Holofernes avhuggna huvud, som fallit för Judits egen hand,
syns längst ner till höger, under den triumferande kvinnan.
Men visar bilden en hjältinna som dödar den man som fallit
offer för sina egna erotiska känslor eller är hon
en femme fatale som själv är offer för sin okontrollerade
sexualitet? Judith II förefaller likna Judith G i det fallet.
Fredrik Laurén, reporter på A-ekonomi, kommer hem.
Han slänger av sig kavajen, lättar på slipsen, häller
upp en whisky och sätter kurs mot tv-fåtöljen. Anna
får en snabb kyss på hans väg mot fjärrkontrollen.
Han kastar kvällstidningen på soffbordet när han
sätter sig. Anna läser rubriken Snabbtest - så stressad
är du. Hon orkar knappt le åt den löjliga paradoxen.
Efter de ekonomiska nyheterna stänger Fredrik missnöjd
av tv’n.
”Han är inte bra. Vi borde skaffa en ny uppläsare.
Hur går det med repetitionerna?”
”Svårt att säga ännu.”
”Den där regissören verkar lite konstig. Var det
på annandagen ni har premiär?”
”Nej, 27:e.”
”Javisst, ja. Men ni ska inte spela på nyårsafton?”
”Jo, kanske en matiné. Vid tre, fyra.”
”Vi måste vara på Kaknäs kl. 18.”
”Va?”
”Har jag glömt säga att jag fick tag i biljetter?”
”Ja.”
”Är det inte fantastiskt?”
”Jag vet inte om jag vill sitta i Kaknästornet och vänta
in ett nytt årtusende.”
”Men vi har ju diskuterat det här.”
För en dryg månad sedan hade Anna och Fredrik hittat
lite tid för sig själva och åkt till Norrtälje
och övernattat på Pensionat Granparken. På hemvägen
hade de ätit en trerätters middag i Blå Salongen
på Wallinge Slott. Det var då Fredrik kom med sitt förslag
för nyårsafton. Diskusionen kom av sig då Anna
plötsligt blev vittne i en mordutredning. Det var faktiskt
mycket tack vare henne man lyckades avslöja den som begick
de två morden på Wallinge den kvällen.
”Vad jag minns bestämde vi ingenting.”
”Vad vill du göra då? Fattar du hur eftertraktade
de här biljetterna är?”
”Jag vet inte. Måste vi bestämma det redan? Jag
tror jag vill vara någonstans ute i skogen, långt bort
från alla hysteriska raketomaner. Kanske resa bort nånstans.
Kanske bara krypa ner i sängen med dig. Gå i ide. Sova
mig igenom skiten.”
”Du kanske inte har tänkt på att det är det
enda millennieskifte du kommer att få uppleva.”
”Tack och lov. Kan vi inte bara försvinna tillsammans.”
”Vi kan väl vara tillsammans i Kaknästornet också.
Det är jätteromantiskt.”
”Men jag vill vara nära dig utan att ha hela Stockholm
tjoandes i örat. Vi ses ju nästan aldrig numera och när
vi ses är vi stressade och trötta.”
”Jag vet. Men vi får se det som att vi har tryckt på
pausknappen ett litet tag. Filmen sitter fortfarande i videon och
det är många scener kvar.”
”Har du inte märkt att om man har pausknappen intryckt
för länge så stängs filmen av?”
”Det kommer snart att bli mindre att göra på jobbet.”
”Det där tror du inte på själv. Idag pratade
jag med regiassistenten Åsa. Jag berättade att kostymtjejen
Sandra var nyförälskad. Vi blev riktigt avundsjuka när
vi stod och pratade om det. Åsa frågade plötsligt
hur jag hade det med dig. Jag fick ur mig en massa klyschor om att
kärleken fördjupas efter att passionen ebbat ut, att man
kommer in i en andra andning, en fas som är mognare, starkare,
tryggare... Fredrik, vet du hur länge det är sedan vi
älskade med varandra?”
”En månad?”
”Trettiosju dagar. But who’s counting?”
”Det är för mycket. Vi måste försöka
få tid.”
”Vi kan själva välja hur vi tillbringar vår
tid. Alla är så upptagna. Alla har så bråttom.
Bråttom att leva innan årtusendet tar slut. Bråttom
att arbeta och tjäna pengar. Bråttom att spendera dem.
Bråttom att älska. Men kärleken har inte bråttom.”
Han tittar på sitt armbandsur, reser sig och går mot
henne, fortfarande med ganska högt tempo i kroppen. Hon reser
sig, men lägger en hand mot hans bröst som stoppsignal.
”Vänta.”
Hon går och lägger på en cd-skiva. A slow song
med Joe Jackson.
It’s late – I’m winding down
Am I the only one
To want a strong and silent sound
To pick me up and undress me
Lay me down and caress me
De ser varandra i ögonen. Lugnar varandra. Blir närvarande
i ögonblicket tillsammans.
You see my friend and me
Don’t have an easy day
And at night we dance not fight
De omfamnar varandra. De dansar långsamt.
I feel you touch my hand
And whisper in my ear
Ask me how I’m feeling now
And I want to get near you
But I can’t even hear you…
Play us a slow song. (dito)
De älskar. I stillhet. Utan brådska. Innerligt. Sakta. |
|
